Gamla ”Nämndemansgården” Beteby Gård i dag. Byggt 1867 av Brita Ersdotters barnbarn Brita Catharina Andersdotter o hennes make nämndemannen Lars Larsson. (Referens: Brita Ersdotters barnbarns barnbarns barn författaren Karin Aspberg; Brita Ersdotters liv – om en bondkvinna i Österhaninge socken för 200 år sedan, 2024 Haningebygden nummer 41 )
”Nämndemansgården” Beteby år 1930. Fotograf okänd. Inspirationen från herrgårdarna, som var vanligt vid denna tid, syns tydligt i arkitekturen.
Beteby Gård är sedan 2010 en certifierad gård ”Säker Gård” / ”Säker Hästverksamhet”


Vår kära specialsök – och gårdshund vaktar gården. Gården är hans
hem och trygghet. Här lever hans flock.
Respektera vår hund och vår hemfrid!
Allemansrätten gäller inte på Beteby Gård.

Våra fastigheter och fastigheternas väg med bro är fredade. Fastigheterna och fastigheternas väg med bro i fornlämningsområde, är skyddade enligt svensk lagstiftning. Vilket vi förhåller oss till. Även när en kvinna äger fastigheter och fastigheternas väg med en bro. Vi fredar oss därför dels mot alla typer av våld. Och dels mot påhittet könsmaktsordning, som är ett problematiskt samhällsproblem enligt FN, IVO och polismyndigheten.

Är medlem i Svenska FN-förbundet, då vi på Beteby gård samarbetar och arbetar utifrån FN:s konventioner om de Mänskliga Rättigheterna och Barnkonventionen. Kvinnors rättigheter = Mänskliga Rättigheter. Barns rättigheter är Mänskliga Rättigheter. Även våra husdjur och de vilda djuren & naturen är egna subjekt, tänker vi. Med det sagt menar vi, att allt levande på vår fina planet Jorden ska bemötas med respekt och kunskap. Allt levande ska inte bemötas med okunskap, rädsla och hat. Vilket avslöjas i bristen på kunskap och bristen på demokrati, som vi möter. Så kallad skendemokrati. Vanligt där de auktoritära vill ge sken av ”demokrati” och transparens. I stället ser vi systematisk destruktivitet, avvikande märkliga beteenden, splittring och undergrävande av kompetens. En bristande helhetssyn på vår omvärld. Klockren idioti och ett vansinne heter det. Exempel beskrivs längre ner i texten.

Vi utgår i från i vårt arbete, att alla problem, kriminalitet, brott och alla slag av psykisk ohälsa som alltid existerat/existerar i människans liv beror på sociala påhittet/konstruktionen patriarkatet med sin könsmaktordning och maktmissbruk som konsekvens. Den vita mannens påhitt kring detta, som med anledning av omgivningens rädsla som konsekvens, okritiskt och med tystnad bara fortsätter. Mannen använder våld och hot, kriminalitet och frågar någonsin aldrig eller pratar aldrig med kompetenta kvinnor, då mannen bara stjäl sig rätten och ska ”bestämma”. Begår stöld och tar sig bara rätten bestämma inne i sina pompösa bubblor av luftslott byggda av lögner och propaganda. Den/de som blir oprovocerat angripen/na försvarar sig, flyr alternativt handlingsförlamad(fryser/spelar död). Detta har vi ju sett förr i människans krigshistoria. Det är samma struktur i krig. Det pågår krig i dag. Även lokalt i vår närhet existerar pompösa luftslott med lögnerna, våldet och hoten. Det är ett av de mest gamla patriarkatiska ojämställda områdena i Sverige, där aggressionen och hatet projiceras ut systematiskt från en handfull gubbar i olika åldrar. Från 19 år till över 80 år på bland annat oss och vår fina Nämndemansgård. Gubbträsket använder våra hyresgäster/kunder, väderleken, husdjuren, barnen, överkonsumerar fossilbränsle, dumpar av höbalar i vår fina å, naturen, jakten på de vilda djuren och splittrar den från slutet av 1700-talet anrika enskilda vägen Betebyvägen i egna påhittade delar. Hela enskilda Betebyvägen med bro existerar demokratiskt enligt svensk lag som en hel väg, enlig Lantmäteriet. Och av Lantmäteriet upprättad 1951 en befintlig demokratisk vägsamfällighet. Det är Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Lantmäteriet och Fornlämningslagen etc; styr och reglerar. Gubbträsket respekterar inte demokratin och vill inte samarbeta offentligt i transparens, i ljuset. Använder kontrollbeteenden, skendemokrati och propaganda. Gubbträsket håller varandra om ryggen ” i samförstånd ” i en egen ”bastukanal”. Att begå brott, kaos och splittring ”är okej” i syfte försöka ha kontroll över sin omgivning hela tiden. Och makt över Livet självt (Referenser: >20 års bevittnande och dokumentation. Forskning, rapporter och fakta). Det går inte. Ska Livet självt underkasta sig er gamla inkompetenta gubbar? Frågan är skrämmande. Den är otäck. Obekväm. Men relevant, mot bakgrund av den brist på kunskap och kompetens, brist på medkänsla och empati. Brist på respekt, som ni gubbträsk gör och visar er omgivning. Det är då fel saker händer. Ni gör inte rätt för er.

Man tror först, det ovan beskrivna inte är sant. Det är fullt förståeligt. Det är obekvämt och obehagligt se sanningen och bli medveten om den.

För att orka arbeta utifrån kvinnors och barns rättigheter = Mänskliga Rättigheterna, återhämtar vi oss då och då. Pausar och har frid. Självrespekt, kallas det för. Vi äger respekt.

REFERENSLISTA – Tips på bra läsning

Berg, Nikolas och Ingrid. (2020). Naturens rättigheter -Att skapa fred med Jorden. Ekopedagogik och juridik som hållbar samhällspraktik. Universus Academic press.

Criado Perez, Caroline.(2022). Osynliga kvinnor -Hur brist på data bygger en värld för män. Romanus och Selling förlag. Citat: Svaret finns mitt framför näsan på oss hela tiden. Det enda ”folk” behövde göra var, att fråga kvinnor.

Dahlbom-Hall, Barbro.(1996). Lära kvinnor chefa män. Natur & Kultur.

Dahlbom-Hall, Barbro.(2000). Lära kvinnor leda kvinnor. Natur & Kultur.

Dahlbom-Hall, Barbro.(2002). Lära män leda kvinnor. Natur & Kultur.

Dahlbom-Hall, Barbro.(2007). Lära män leva. Natur & Kultur.

Dennisdotter, Emma.(2008). Storytelling. Liber förlag, Malmö

Kristina.(1654). Sveriges drottning 1626-1689. ”På lediga stunder”. Wahlström o. Widstrand förlag 1998.

Laestadius, Ann-Helén.(2022).Stöld. Romanus o Sedling förlag.

Laestadius-Larsson, Anna.(2024). Alla dessa djäfla qvinnor. Piratförlaget, Stockholm.

Larsmo, Ola o. Palmer, Brian.(2013). 101 historiska hjältar. Historiska media.

Lignell, Marie-Louise.(2018). Vi har mycket att lära från vargarna. Krönika, www.tidningensyre.se/stockholm/2018/nummer-46/vi-har-mycket-att-lara-fran-vargarna

Lignell Du Rietz, Anita.(2009). Svenskornas företagsamma historia. Timbro förlag.

Pickett, Kate o. Wilkinson, Richard.(2010). Jämlikhetsanden – därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Karneval förlag.

Schuts, Will.(FIRO-teorin UGL. Las fram efter Vietnamkrigets slut på 1970-talet). Amerikansk psykolog. Egen vidareutbildning UGL i Gällöfsta, Stockholms län 1997.

Varje år är vi med i THE EARTH HOUR för vårt enda hem.

HLR / FÖRSTA HJÄLPEN har vi ägnat oss åt sen början av 1990-talet. Det är vi så ödmjukt tacksamma för.

Att lära sig och kunna använda HLR/FÖRSTA HJÄLPEN på barn och vuxna är viktigt. Du är en del av Sveriges motståndskraft. Du finns ju bredvid som medmänniska, när någonting händer en annan person. Du äger mod, har kompetens och vågar, när du har kunskaperna. Hör av dig till oss, om du vill veta mer kring HLR och FÖRSTA HJÄLPEN. Och var någonstans du kan lära dig!

SIDÉNS SKOGSBETE

Till minne av och hedra Beteby Gårds -Nämndemansgårdens- arrendator familjen Sidén, är i dag det fina gamla skogsbetet med närmsta omgivningen – där familjen Sidén lät sina djur beta – skyddat med hjälp av Staten och Skogsstyrelsen med Naturvårdsavtal. Skogen och naturen innehåller en sådan artrikedom och kulturhistorisk biologisk mångfald, att det är helt på sin plats bevara detta fina. Det ligger även i tiden med nya EU-lagen, att restaurera och bevara den vilda naturen och dess invånare. Vi människor är en del av naturen och har allemansrätten -som inte i sig är en lag -till hjälp för att med eget ansvar och respekt för svenska lagar, få vara en del av naturen. Sidéns skogsbete startade 2016 som ett projekt med EU-stöd från Länsstyrelsen i samarbete med Skogsstyrelsen och från 2017 med två underbara får av en kulturskyddad ras som tillsammans med sin matte tjänstgjorde som naturvårdare. De naturvårdande insatserna fortsätter. I dag utan hjälp av de två fåren, som tyvärr inte är med oss längre. Fåren bidrog även till mig personligen insikten om, att allt levande i naturen inkluderat alla djur också borde få existera i naturens egen balans på vår planet, som egna rättsliga subjekt. Detta fick som påföljd, att vi skrivit på FN:s petition för detta ändamål. Tack familjen Sidén. ( Läs gärna författaren / fd. sjuksköterskan Karin Aspbergs välarbetade, nominerad 2019 till Haninge kommuns kulturpris bokserien om Österhaninge kyrkbygd del 1- 3 om bland annat Beteby och familjen Sidén).

Chapter One

Published by

den

The studio was filled with the rich odour of roses, and when the light summer wind stirred amidst the trees of the garden, there came through the open door the heavy scent of the lilac, or the more delicate perfume of the pink-flowering thorn.

From the corner of the divan of Persian saddle-bags on which he was lying, smoking, as was his custom, innumerable cigarettes, Lord Henry Wotton could just catch the gleam of the honey-sweet and honey-coloured blossoms of a laburnum, whose tremulous branches seemed hardly able to bear the burden of a beauty so flamelike as theirs; and now and then the fantastic shadows of birds in flight flitted across the long tussore-silk curtains that were stretched in front of the huge window, producing a kind of momentary Japanese effect, and making him think of those pallid, jade-faced painters of Tokyo who, through the medium of an art that is necessarily immobile, seek to convey the sense of swiftness and motion. The sullen murmur of the bees shouldering their way through the long unmown grass, or circling with monotonous insistence round the dusty gilt horns of the straggling woodbine, seemed to make the stillness more oppressive. The dim roar of London was like the bourdon note of a distant organ.

In the centre of the room, clamped to an upright easel, stood the full-length portrait of a young man of extraordinary personal beauty, and in front of it, some little distance away, was sitting the artist himself, Basil Hallward, whose sudden disappearance some years ago caused, at the time, such public excitement and gave rise to so many strange conjectures.

As the painter looked at the gracious and comely form he had so skilfully mirrored in his art, a smile of pleasure passed across his face, and seemed about to linger there. But he suddenly started up, and closing his eyes, placed his fingers upon the lids, as though he sought to imprison within his brain some curious dream from which he feared he might awake.

“It is your best work, Basil, the best thing you have ever done,” said Lord Henry languidly. “You must certainly send it next year to the Grosvenor. The Academy is too large and too vulgar. Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse. The Grosvenor is really the only place.”

“I don’t think I shall send it anywhere,” he answered, tossing his head back in that odd way that used to make his friends laugh at him at Oxford. “No, I won’t send it anywhere.”

Lord Henry elevated his eyebrows and looked at him in amazement through the thin blue wreaths of smoke that curled up in such fanciful whorls from his heavy, opium-tainted cigarette. “Not send it anywhere? My dear fellow, why? Have you any reason? What odd chaps you painters are! You do anything in the world to gain a reputation. As soon as you have one, you seem to want to throw it away. It is silly of you, for there is only one thing in the world worse than being talked about, and that is not being talked about. A portrait like this would set you far above all the young men in England, and make the old men quite jealous, if old men are ever capable of any emotion.”

“I know you will laugh at me,” he replied, “but I really can’t exhibit it. I have put too much of myself into it.”

Lord Henry stretched himself out on the divan and laughed.

“Yes, I knew you would; but it is quite true, all the same.”

“Too much of yourself in it! Upon my word, Basil, I didn’t know you were so vain; and I really can’t see any resemblance between you, with your rugged strong face and your coal-black hair, and this young Adonis, who looks as if he was made out of ivory and rose-leaves. Why, my dear Basil, he is a Narcissus, and you—well, of course you have an intellectual expression and all that. But beauty, real beauty, ends where an intellectual expression begins. Intellect is in itself a mode of exaggeration, and destroys the harmony of any face. The moment one sits down to think, one becomes all nose, or all forehead, or something horrid. Look at the successful men in any of the learned professions. How perfectly hideous they are! Except, of course, in the Church. But then in the Church they don’t think. A bishop keeps on saying at the age of eighty what he was told to say when he was a boy of eighteen, and as a natural consequence he always looks absolutely delightful. Your mysterious young friend, whose name you have never told me, but whose picture really fascinates me, never thinks. I feel quite sure of that. He is some brainless beautiful creature who should be always here in winter when we have no flowers to look at, and always here in summer when we want something to chill our intelligence. Don’t flatter yourself, Basil: you are not in the least like him.”

“You don’t understand me, Harry,” answered the artist. “Of course I am not like him. I know that perfectly well. Indeed, I should be sorry to look like him. You shrug your shoulders? I am telling you the truth. There is a fatality about all physical and intellectual distinction, the sort of fatality that seems to dog through history the faltering steps of kings. It is better not to be different from one’s fellows. The ugly and the stupid have the best of it in this world. They can sit at their ease and gape at the play. If they know nothing of victory, they are at least spared the knowledge of defeat. They live as we all should live—undisturbed, indifferent, and without disquiet. They neither bring ruin upon others, nor ever receive it from alien hands. Your rank and wealth, Harry; my brains, such as they are—my art, whatever it may be worth; Dorian Gray’s good looks—we shall all suffer for what the gods have given us, suffer terribly.”

“Dorian Gray? Is that his name?” asked Lord Henry, walking across the studio towards Basil Hallward.

“Yes, that is his name. I didn’t intend to tell it to you.”

Previous Post
Next Post